jordens undergång.
ett sjukt stort begrepp.
det är imorgon det ska ske tydligen, och det är ganska sjukt.
på något konstigt sätt har jag alltid trott på det där.
det har alltid funnits liksom i bakhuvudet på mig.
nu kanske jag har insett att det är väldigt naivt att tro på det.
eftersom att ingen annan gör det.
men det är ju också en otroligt dum anledning.
vi har inget bevis för att det kommer att inträffa, inte heller något bevis för att det inte kommer att göra det. när jag gick på högstadiet hade vi alltid livliga diskussioner om hur det skulle ske.
vi slutade till slut att prata om det. det var bara för läskigt.
vi sa saker som "tänk vilken panik man kommer att ha dagen innan" eller "dagarna innan kommer jag skita i allt och bara leva livet".
nu är vi här, och jag kan inte påstå att jag har panik. Inte att jag har skitit i allt och bara levt livet de här dagarna heller.
då trodde jag stenhårt på det. nu är jag lite osäker, det kan också vara en anledning.
samtidigt pirrar det till i magen när jag tänker på att det imorgon är den 21:e december. inte ett soft pirr. utan ett obehagligt pirr. jag kanske tror på det någonstans ändå. det har följt med mig så länge så det kanske är svårt att släppa det helt och hållet.
man vet ju aldrig som sagt.
och det kan nog vara ganska skönt att inte veta.
sker det så sker det.
och då har min oro inte varit helt till spillo.
jag kommer nog vara lite spänd imorgon.
det kommer nog vara svårt att inte vara det.
hur naivt det än är.
