sarakowalski

 

Igår var vi på begravning. Det går aldrig att i detalj beskriva begravningar, och det vill jag inte heller. 

 

Musiken gick rakt in i hjärtat, speciellt då Joel spelade Gotländsk sommarnatt. Det var så fantastiskt fint.

Prästen talade om farmor, hennes liv. Hon talade om oss, familjen och om farfar. Allt var så himla bra, men tungt. Så otroligt tungt. Allting bara släppte för alla oss. Känslan har liksom inte riktigt lämnat mig än. Känner mig fortfarande känslomässigt omtöcknad. Samtidigt som jag inte förstår vad som har hänt, nästan som att jag inte hänger med.

 

Vissa delar var så jobbiga. Så jobbiga att jag bara ville lägga mig ner med ansiktet neråt och vänta tills allt var över. Det gick över tillslut. Begravningen tog slut. Och den där tomma känslan infann sig hos oss alla tror jag. Joel, mamma och jag grät lite till i bilen till trots att vi trodde att det var slut på tårar.

Jag vet inte om det någonsin kommer att bli slut på tårar.

Saknaden kommer i alla fall aldrig att ta slut.

 

Det kommer alltid att vara en tom stol på födelsedagsfiranden. Det kommer aldrig mer att komma telefonsamtal med frågor om hur man mår från en klar stämma med gotländsk dialekt. Jag kommer aldrig mer se en kort, lite vaggande farmor komma in genom våran dörr.

 

Ett liv tar slut, och det är extremt svårt att säga hejdå. Så svårt att på riktigt inse, och förstå att det är farväl på riktigt. Hon kunde inte fått ett finare avslut i alla fall. Vi skulle inte ha kunnat tagit farväl på ett bättre sätt.